Igår på vägen till kvällens bio såg jag ett föräldrapar som var samtidigt på barn 4 som vi. Har många gånger undrat över hur det gått för deras barn. Såg inte barnet men en barnvagn så jag antar att deras lilla har klarat sig (= underbart! Nu när jag dock såg dem blev jag så förvånad att jag tog en omväg förbi dem. Direkt efter det när jag satte mig i bilen fick jag ont i magen. Magonten höll sig igenom hela bion och jag glömde tillslut bort den då filmen var så bra. Vid hemkomsten var jag rastlös. Sugen på någonting men inte hungrig. Orolig i magen. Lade mig ner i soffan och plötsligt kom de, tårarna. Först sakta rinnande, kittlande på min näsa och kinder. Sen som en störtflod, hulkande, kipande efter andan. Kommer det alltid att vara såhär frågade jag sambon. Antagligen svarade han och höll om mig, som så många gånger förr.

Det går att trycka undan och hålla inne känslor ett tag, men ganska snart brister det för en. Känslorna måste ut! När gråten till slut torkat bort även denna gång känns livet än en gång lättare, även om man vet att det alltid kommer finnas tillfällen som detta.