Varför Zelda? Varför vårt barn? Mitt barn...

Till en början är det oftast skönt att vara ensam en stund. Men efter en stund, speciellt när man börjar få lite att göra bli det jobbigt. Lyssnar på musik och tårarna rinner.

Varför var hon tvungen att dö?
Varför hon?

Just nu mår jag hyfsat bra. Det är nog för att jag haft fullt upp hela dagen. Då hinner man inte tänka så mycket. Det är när det blir tyst runtomkring en som saknaden smyger sig på mest. Men om jag skrattar och mår bra idag betyder det inte att jag sörjt färdigt. Det kommer jag aldrig att göra. Men sorgen blir lättare att hantera allt eftersom tiden går. Även om jag ibland får "paniksorgattacker" ibland. Då det känns som att man inte kan andas för man gråter så mycket. När man känner sig helt tom för att det känns som om livet saknar mening nu när jag inte längre har Zelda hos mig, i fysisk form.

Och jag saknar henne, hela tiden! Jsg tröstar mig med att hon är på en bättre plats nu. Hos sin farmor och sin morfar. Och min mormor som gick bort kort efter Zelda. Jag saknar dem båda så mycket.

Zelda föddes 14 oktober 00.21 i vecka 36+5 och fick svår syrebrist vid förlossningen. Man kunde se att moderkakan hade lossnat då jag dels blödde mycket när jag kom till förlossningen samt att moderkakan kom ut tilsammans med Zelda. Vid en "normal" förlosning får man föda fram den efter barnet. Det var även koagulerat blod på moderkakan vilket tydde på att Zelda antagligen varit utan syre länge.

Vad som egentligen hände vet jag inte. Dagen hade börjat med ett besök på mvc där bm konstaterade att mitt blodtryck även denna dag var alldeles för högt. Fortfarande inget äggvita i urinen dock. Hon ringde och bokade tid till mig på specialist mödravården och fick en tid två dagar senare. Veckan innan hade bm skickat mig till förlossningen två gånger för koll och provtagning pga högt blodtryck. Båda besöken resulterade att jag efter en timmes liggande/vilade hade normalt blodtryck och ctg visade inget onormalt. En läkare gjorde även ett ultraljud första gången, på onsdagen. På fredagen skrattade samma läkare åt att jag än en gång var där. Tyckte min bm oroade sig i onödan och sa åt mig att äta mindre salt. Varpå min bm inte skickade mig till förlossningen även denna onsdag, en vecka senare, utan bokade tid på specialistmödravården.

Jag kom hem, sambon åkte på jobbet. Pysslade på hemma. Vilade mest liggande på soffan och såg alla såpor som kom på tv. Gick en kort promenad runt kvarteret, lagade mat. Sambon kom hem, åt middag och slappade ännu mer i soffan. Bakade muffins och gick och lade mig 22.30. Spelade sudoku på mobilen. 22.45 gick vattnet och jag hoppade upp ur sängen.

Första värken kom direkt efter det och sen nästa, kort därefter en till. Värkarna var kraftiga från start och avtog inte i styrka. De kom även lika tätt hela tiden. Tog mig till toaletten med hjälp av sambon och klockade minuterna. Tre minuter mellan varje. Sa åt honom att det inte ska vara såhär och bad honom ringa förlossningen.

Sambon for och hamtade bilen på parkeringen samtidigt som jag försökte få på mig ett par byxor, vilket inte var det lättaste när vattnet fortsatte rinna och benen bara blev blöta. På nåt sätt gick det iallafall och undertiden hade sambon hunnit komma tillbaka.

Vi bor nära förlossningen, ca 5 min med bil, men ändå minns jag knappt bilresan. Sambon körde mig ända till dörren och släppte av mig där. jag sa åt honom att fara och parkera då bm påminnt om att man kan få dryga böter om man lämnar bilen direkt utanför. Det duggregnade lite. 

Gick in, tog hissen och ringde på. Blev uppmött på en stund och fick i samma veva en ny värk. Leddes till ett undersökningsrum och blev lämnad där. I nästa stund kom sambon och barnmorskan på förlossningen tillbaka. Sa att vi skulle ta ctg-kurva men jag sa att det kändes som att jag skulle skita ner mig. Bm hjälpte då mig att ta av byxor och nu var jag rejält blodig. Blev en snabb koll bara innan jag rullades iväg på en säng till förlossningssalen. 

Jag blundade hela tiden. När jag lade mig på sängen sa bm att jag skulle börja krysta på nästa värk. Sen låg jag där och blundade och lyssnade, gjorde som jag blev åtsagd. Kom till förlossningssalen och minns att det var lite kaotiskt. Hörde många olika röster, de letade efter något, saknade lustgas grejer i salen. Sambon sa efteråt att de sprang runt där. Bm lyckdes fästa en elektrod på Zeldas huvud och såg att hjärslagen gick ner. Värkarna avtog och jag fick dropp för att öka värkarna. sambon höll mig i handen hela tiden. Bm, eller förlossningsläkaren, vet inte, gjorde ett snedklipp och strax efter kände jag hur någor gled ur mig och det slutade göra ont. 

Under förlossningen medverkade samtliga barnmorskor som var i tjänst, tre st, en undersköterska samt förlossningsläkaren. Jag vet inte hur mycket blod jag förlorade men lät som att det var en del då förlossningsläkaren två dagar senare påpekade att jag såg väldigt fräsch ut med tanke på hur mycket blod jag förlorat. 

Zelda var som jag tidigare skrivit livlös när hon föddes. Återupplivades och fick låga apgarpoäng. Hon flyttades till neonatalavdelningen och hade det lite svårt att andas själv. Jag flyttades till bb och ca 5.00 kom en läkare från neonatalavdelningen för att berätta hur det var med Zelda. läkaren berättade att man påbörjat kylbehandling vilket innebär att Zeldas kropp skulle kylas ner till ca 33-34 grader i förhoppning om att förminska syrebristens påverkan på kroppens organ. Eftersom hon då skulle vara nedsövd hade man även satt henne i respirator.

Där var vi, två nyblivna föräldrar, med en dotter i respirator. Det var inte helt lätt att försöka sova då.

Liv i andra namn. Hon var livlös när hon föddes och fick hjärt- och lungräddning. Min lilla ängel. Så fin hon var första gången jag fick se henne. Det var nog över en timme efter förlossningen, jag minns inte. Jag vet inte säkert. men hon föddes i alla fall 00.21. Vad var klockan när vi fick se hennne? De for iväg med henne direkt efter förlossningen. Sambon fick se henne före mig. Han fick följa med efter en stund. Sen kom han tillbaka och efter en stund kom personalen med våran lilla tjej liggandes i kuvös. Jag fick känna på henne, men inte hålla henne. Hon fick andningshjälp. Sen for de med henne igen, jag och sambon fick två bilder på henne.

Nyförlöst och medveten om att mitt barn inte mådde bra. Samtidigt hög på värktabletter och adrenalin. Och lycka! Vi hade blivit föräldrar. Vårt efterlängtade barn var äntligen här <3 Några timmar tidigare hade vi varit förlängtansfulla och lyckligt ovetande om hur de kommande fyra månaderna skulle se ut, samt de åtta månaderna efter dem.

Jag vet inte varför jag inte kunde somna ikväll. Tittar mig i toaspegeln och ser en trött tjej, kvinna? Ja, vad ska jag kalla mig? När börjar man kalla sig för kvinna egentligen? Nåväl, det var inte därför jag började skriva nu. Jag känner att det är dags att prova nåt annat.

Jag har träffat en kurator kanske tre eller fyra gånger som jag inte alls passar med. hon ler och är trevlig, men det är nåt som inte stämmer. Jag stör mig på hennes sätt att prata. Som att hon inte vet vad hon ska säga. Som att hon inte alls lyssnar på det jag säger. Som att hon inte bryr sig.

För vem bryr sig? Om det jag har att säga? Jag har världens bästa sambo, en underbar familj, fantasiska vänner och härliga kollegor. Men är det nån som förstår vad jag verkligen går igenom förutom min sambo, pappan till mitt barn, våran lilla dotter. Hon som inte blev mer än fyra månader, nästan. Varför känner jag mig så ensam trots alla dessa fina människor runt mig? Så tom.

Nyss kändes det som att jag hade hur mycket som helst att skriva om och nu vet jag knappt var jag ska börja, kanske från början, men det är inte det jag grubblar på just nu. Fast borde jag ändå börja där? För att ge en helhetsbild? är det ok om jag inte berättar allt kronologiskt? Spelar det någon roll?