Det slog mig här om dagen att det snart har gått två år sedan Zelda föddes. I oktober skulle hon ha fyllt två år. Det är svårt om inte omöjligt för mig att föreställa mig hur hon skulle sett ut nu, eller hur hon hade varit och vad hon hade kunnat. För mig kommer hon aldrig bli mer än den knappt fyra månader hon hann leva. Jag kan fortfarande minnas och föreställa mig henne i min famn, hennes vikt, doft, underbara leende och pigga, nyfikna ögon. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få hålla henne igen, för att få känna den lyckan jag kände då, när hon fortfarande levde.

Igår på vägen till kvällens bio såg jag ett föräldrapar som var samtidigt på barn 4 som vi. Har många gånger undrat över hur det gått för deras barn. Såg inte barnet men en barnvagn så jag antar att deras lilla har klarat sig (= underbart! Nu när jag dock såg dem blev jag så förvånad att jag tog en omväg förbi dem. Direkt efter det när jag satte mig i bilen fick jag ont i magen. Magonten höll sig igenom hela bion och jag glömde tillslut bort den då filmen var så bra. Vid hemkomsten var jag rastlös. Sugen på någonting men inte hungrig. Orolig i magen. Lade mig ner i soffan och plötsligt kom de, tårarna. Först sakta rinnande, kittlande på min näsa och kinder. Sen som en störtflod, hulkande, kipande efter andan. Kommer det alltid att vara såhär frågade jag sambon. Antagligen svarade han och höll om mig, som så många gånger förr.

Det går att trycka undan och hålla inne känslor ett tag, men ganska snart brister det för en. Känslorna måste ut! När gråten till slut torkat bort även denna gång känns livet än en gång lättare, även om man vet att det alltid kommer finnas tillfällen som detta.