Oavsett hur många barn jag får i framtiden eller inte får, kommer jag alltid ha ett barn för lite. Alltid en som saknas.

Nu är det den tiden på året då nätterna är ljusa och det aldrig blir riktigt mörkt ute. Idag har jag vaknat utsövd och med ett ljust inre, efter besök till minneslunden igår. Tände ett ljus för min Zelda men det blev inga blommor denna gång då jag inte hittade tillräckligt fina.

Jag är glad över det stöd jag har runtomkring mig, världens bästa familj, glad över att jag har världens bästa jobb igen! Det är ni som håller ihop mig och lyser upp min vardag!

Varje dag, flera gånger.. Rädd för vad som kan hända. Rädd för vem jag kan förlora.. Rädd, rädd, rädd och jag vet inte vad jag ska göra åt det. För ett tag sen trodde jag att det värsta redan hade hänt, när vi förlorade Zelda, men nu när så mycket händer runtomkring mig ser jag bara katastrofer överallt. När jag trodde jag hunnit bli någorlunda stark igen försvinner marken runt mig igen. När jag hörde en annan prata om katastroftankar tyckte jag att den personen var konstig och överdrev. Nu är jag där själv. Överdriver jag? Varför är jag så känslig för allt? Varför går jag bara och väntar på nästa livskris? Hur ska jag rå bot på rädslan?