Det slog mig här om dagen att det snart har gått två år sedan Zelda föddes. I oktober skulle hon ha fyllt två år. Det är svårt om inte omöjligt för mig att föreställa mig hur hon skulle sett ut nu, eller hur hon hade varit och vad hon hade kunnat. För mig kommer hon aldrig bli mer än den knappt fyra månader hon hann leva. Jag kan fortfarande minnas och föreställa mig henne i min famn, hennes vikt, doft, underbara leende och pigga, nyfikna ögon. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få hålla henne igen, för att få känna den lyckan jag kände då, när hon fortfarande levde.