Det slog mig här om dagen att det snart har gått två år sedan Zelda föddes. I oktober skulle hon ha fyllt två år. Det är svårt om inte omöjligt för mig att föreställa mig hur hon skulle sett ut nu, eller hur hon hade varit och vad hon hade kunnat. För mig kommer hon aldrig bli mer än den knappt fyra månader hon hann leva. Jag kan fortfarande minnas och föreställa mig henne i min famn, hennes vikt, doft, underbara leende och pigga, nyfikna ögon. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få hålla henne igen, för att få känna den lyckan jag kände då, när hon fortfarande levde.

Igår på vägen till kvällens bio såg jag ett föräldrapar som var samtidigt på barn 4 som vi. Har många gånger undrat över hur det gått för deras barn. Såg inte barnet men en barnvagn så jag antar att deras lilla har klarat sig (= underbart! Nu när jag dock såg dem blev jag så förvånad att jag tog en omväg förbi dem. Direkt efter det när jag satte mig i bilen fick jag ont i magen. Magonten höll sig igenom hela bion och jag glömde tillslut bort den då filmen var så bra. Vid hemkomsten var jag rastlös. Sugen på någonting men inte hungrig. Orolig i magen. Lade mig ner i soffan och plötsligt kom de, tårarna. Först sakta rinnande, kittlande på min näsa och kinder. Sen som en störtflod, hulkande, kipande efter andan. Kommer det alltid att vara såhär frågade jag sambon. Antagligen svarade han och höll om mig, som så många gånger förr.

Det går att trycka undan och hålla inne känslor ett tag, men ganska snart brister det för en. Känslorna måste ut! När gråten till slut torkat bort även denna gång känns livet än en gång lättare, även om man vet att det alltid kommer finnas tillfällen som detta.

För några dagar sedan var jag till en blomaffär för att köpa en bukett till min pappas grav, då jag stötte på en prydnadsfigur i trä föreställande en kvinnlig ängel hållande ett barn i sina armar. Den tilltalade mig såpass att jag inte kunde lämna affären utan att köpa den, och jag som inte ens är så förtjust i prydnadssaker då jag mest tycker att de är krims. Denna ängel med ett barn dock känns mer än krims, den betyder något.

Utan att ha någon bestämd tro ser jag mig ändå som en andlig person. Jag tror på änglar, eller i alla fall på det de symboliserar. Kanske för att jag vill att min dotter ska ha det bra även i livet efter detta och att vi än en dag kommer att träffas igen.

Igår togjag och sambon en lång cykeltur till minneslunden. När vi satt där på bänken i våra stilla tankar kom en äldre herre dit och sa "hej på er ungdomar!". Både jag och sambon blev då lite fnissiga och båda var överens om att det var länge sedan vi kände oss som ungdommar. Vissa dagar kanske jo, men oftast nuförtiden känner jag mig jätte gammal, eller åtminstånne äldre än jag egentligen är.

En annan sak jag kom på med tanke på ålder. När Zelda dog var det en typisk kommentar att få från sjukhuspersonal, "ni är ännu så unga så ni hinner få fler barn", jojo, kul att höra den när man precis förlorat ett barn. Det kommer flera. Som att det vore det första man tänker på. Som om hon inte hade varit tillräckligt viktig att sörja. Skaffa ett nytt barn ska ni se det blit bättre! Haha så talar en som inte har förlorat någon någonsin. Ni som är så unga... Som om alla kunde göra barn på löpande band. Nä tyvärr är vi inte lika lyckligt lottade allihop.

Just nu har jag nog mest bra dagar om jag tänker efter. Då allt bara flyter på. Jag är glad, aktiverar mig och umgås med nära och kära. Men sen kommer de dagar som känns och märks mest. Igår var en sån dag. Då jag inte vill vakna, inte vill stiga upp ur sängen och inte gör en enda vettig sak på hela dagen. Istället äter jag och äter och äter, allt jag hittar. Idag har varitt en bra dag! Och jag är glad att de dagarna kommer oftare än de dåliga.

Oavsett hur många barn jag får i framtiden eller inte får, kommer jag alltid ha ett barn för lite. Alltid en som saknas.

Nu är det den tiden på året då nätterna är ljusa och det aldrig blir riktigt mörkt ute. Idag har jag vaknat utsövd och med ett ljust inre, efter besök till minneslunden igår. Tände ett ljus för min Zelda men det blev inga blommor denna gång då jag inte hittade tillräckligt fina.

Jag är glad över det stöd jag har runtomkring mig, världens bästa familj, glad över att jag har världens bästa jobb igen! Det är ni som håller ihop mig och lyser upp min vardag!

Varje dag, flera gånger.. Rädd för vad som kan hända. Rädd för vem jag kan förlora.. Rädd, rädd, rädd och jag vet inte vad jag ska göra åt det. För ett tag sen trodde jag att det värsta redan hade hänt, när vi förlorade Zelda, men nu när så mycket händer runtomkring mig ser jag bara katastrofer överallt. När jag trodde jag hunnit bli någorlunda stark igen försvinner marken runt mig igen. När jag hörde en annan prata om katastroftankar tyckte jag att den personen var konstig och överdrev. Nu är jag där själv. Överdriver jag? Varför är jag så känslig för allt? Varför går jag bara och väntar på nästa livskris? Hur ska jag rå bot på rädslan?

...inte bara för min skull utan även för andra. Fick idag beskedet om att en familj jag känner förlorat sitt lilla barn i magen. Alla minnen och känslor efter Zeldas död bubblade upp inom mig och sen har de stannat kvar hela dagen. Var tvungen att sjukskriva mig idag då jag inte har kommit mig för att göra något. Kom inte ens ihåg numret till min sambo som jag annars kan i sömnen. Jag tänker på familjen som förlorat sitt barn. Jag tänker på Zelda. Ikväll tänder jag ljus för henne och det lilla barn som inte fick födas levande och alla andra små änglar i himlen.

När Zelda dog kändes det som att jag dog själv. Tid och rum försvann och allt runtomkring mig var bara ett vakum. När jag insåg att det inte var jag som dött ville jag dö själv. Därför känns det extra jobbigt att läsa om någon som ett halvår efter sitt barns död blir utförsäkrad av försäkringskassan, som fallet med Jimmy Fredriksson http://www.vk.se/625507/natstorm-till-stod-efter-dotterns-dod. Jag kan inte tänka mig hur det hade kännts om någon hade tvingat mig till jobb. Jag valde själv att börja jobba 25 %, dvs 2 timmar om dagen mån-fre ca 5-6 månader efter Zeldas bortgång. Detta för att JAG vill det för att få struktur på min vardag. Min handläggare ringde mig personligen efter beslutet och ifrågasatte om jag var redo för det. Hon undrade om jag verkligen skulle orka det. Men jag hade bestämt mig.

Första dagarna var värst. Jag grät nog till och med på jobbet en skvätt varje dag, även fast jag försökte vara stark och hålla ut. Hela första månaden grät jag när jag cyklade eller gick hem från jobbet. Jag kunde inte hålla mig tills jag kom hem. Hulkandes efter att populärt promenadstråk var det svårt att undvika frågande blickar från mötande motionärer. Efter sex veckor gick jag upp till halvtid, efter eget önskemål och i samråd med min läkare. Försäkringskassan hade inga åsikter om det och hörde inte av sig. Efter ytterligare tre månader gick jag upp till 75 % då jag kände mig stark nog för det. Jag hade kommit att må väldig bra av att jobba och kunde nu hantera min sorg bättre. Vilket betyder le och hålla igen på jobbet, gråta hemma. Och grät gjorde jag till och från. Fortfarande idag och alla andra dagar. Mer eller mindre.

Nu när det gått ett år efter Zeldas bortgång jobbar jag åter heltid. Helt efter mina egna val. För att jag behövde det. Men sorgerbete är inviduellt. Ingen kan bestämma åt någon annan när det är dags för den värsta sorgen att lägga sig. Inte ens en kurator som helt klart inte har någon erfarenhet själv som sa åt mig att "skynda på sorgearbetet". Jag hade tur som fick bestämma själv inser jag nu.

När man levt med ett sjukt barn, i ständig oro för barnet och barnet sen dör, då måste man få sörja i sin egen takt och tid. Ett litet barn som inte ens har hunnit leva mer än en kort tid, som man längtat så mycket efter, som man planerat hela sitt liv efter, den saknaden och sorgen överträffar all annan för en förälder.

Dagarna kommer och går. Känslorna svajar upp och ner, fram och tillbaka. Efter några dagar med mycket minnen, gråt och saknad satsar jag på träning igen. Känner mig starkare både fysiskt och mentalt. Läser en del andra bloggar när jag hinner. Jobbar, umgås med nära och kära. Just nu går det bra igen. Har pratat mycket bebisar med bekanta, hjälpt till med shopping och annan planering. För ett år sedan hade det varit omöjligt, nu går det bra.

Fy vad jag ogillar känslan av avundsjuka.Bitterhet.Vara sur.Ledsen.Grinig.För att nån annan har det jag vill ha.Är det nån gång jag hatar mig själv så är det när avundsjukan hälsar på.

Över ett år har passerat sedan våran lilla Zelda lämnade oss.
Över ett år har passerat sedan vi tog ett sista farväl.
Livet har blivit enklare att leva, men saknaden och smärtan är fortfarande lika stor.

Under hela vintern har vi inte varit till minneslunden alls, förren i torsdags. Där lyser alltid flera ljus. Det är er rofylld plats som även nu under snötäcket är väldigt vacker. Vi tände ett ljus med Zeldas namn på.

Jag har nu börjat arbeta heltid igen. Skulle ha gjort det några veckor innan egentligen men blev opererad pga utomhavandeskap. Det känns som att vi är redo för att ge Zelda ett syskon nu, men tydligen höll inte min kropp med om det. Har delade känslor om det. Men mest av allt saknar jag att ha ett barn att ta hand om, jag saknar Zelda. Har alltid velat ha många barn och nu har jag redan mist tre.

Den frågan fick jag idag av en förälder på jobbet idag (jag är förskollärare) och mitt spontana svar på det var nej. Åh vad det högg till i mitt hjärta då! För jag har ju barn. En aldeles underbar liten dotter, men hon lever inte längre. Fast det sa jag inte för det var enklast så. Men ändå, jag ville säga det. Jag vill att alla ska veta att hon har levt!