Bara genom att skriva det förra inlägget kunde jag lämna den känslan bakom mig. Att säga eller skriva någonting offentligt, något man egentligen "inte får" tänka eller tycka är frigörande. Att gå på samtalsgrupp och träffa andra föräldrar som mist sina barn har varit en stor hjälp för mig. Att få höra att någon annan har tänkt samma tankar som jag, känt samma känslor och sedan kunnat gå vidare känns tryggt. Vetskapen om att det blir lättare. Jag och sambon diskuterar ofta olika händelser och scennarion om vad som hände, hade kunnat hända eller som aldrig kommer att ske. Men att kunna dela det jag har gått igenom med människor jag inte alls känner har konstigt nog varit det lättaste. För då behöver man inte låtsas, skämmas eller inbilla sig att det man har att säga inte är tillräckligt viktigt för den som lyssnar. Alla är ju där av samma anledning.