När Zelda dog kändes det som att jag dog själv. Tid och rum försvann och allt runtomkring mig var bara ett vakum. När jag insåg att det inte var jag som dött ville jag dö själv. Därför känns det extra jobbigt att läsa om någon som ett halvår efter sitt barns död blir utförsäkrad av försäkringskassan, som fallet med Jimmy Fredriksson http://www.vk.se/625507/natstorm-till-stod-efter-dotterns-dod. Jag kan inte tänka mig hur det hade kännts om någon hade tvingat mig till jobb. Jag valde själv att börja jobba 25 %, dvs 2 timmar om dagen mån-fre ca 5-6 månader efter Zeldas bortgång. Detta för att JAG vill det för att få struktur på min vardag. Min handläggare ringde mig personligen efter beslutet och ifrågasatte om jag var redo för det. Hon undrade om jag verkligen skulle orka det. Men jag hade bestämt mig.

Första dagarna var värst. Jag grät nog till och med på jobbet en skvätt varje dag, även fast jag försökte vara stark och hålla ut. Hela första månaden grät jag när jag cyklade eller gick hem från jobbet. Jag kunde inte hålla mig tills jag kom hem. Hulkandes efter att populärt promenadstråk var det svårt att undvika frågande blickar från mötande motionärer. Efter sex veckor gick jag upp till halvtid, efter eget önskemål och i samråd med min läkare. Försäkringskassan hade inga åsikter om det och hörde inte av sig. Efter ytterligare tre månader gick jag upp till 75 % då jag kände mig stark nog för det. Jag hade kommit att må väldig bra av att jobba och kunde nu hantera min sorg bättre. Vilket betyder le och hålla igen på jobbet, gråta hemma. Och grät gjorde jag till och från. Fortfarande idag och alla andra dagar. Mer eller mindre.

Nu när det gått ett år efter Zeldas bortgång jobbar jag åter heltid. Helt efter mina egna val. För att jag behövde det. Men sorgerbete är inviduellt. Ingen kan bestämma åt någon annan när det är dags för den värsta sorgen att lägga sig. Inte ens en kurator som helt klart inte har någon erfarenhet själv som sa åt mig att "skynda på sorgearbetet". Jag hade tur som fick bestämma själv inser jag nu.

När man levt med ett sjukt barn, i ständig oro för barnet och barnet sen dör, då måste man få sörja i sin egen takt och tid. Ett litet barn som inte ens har hunnit leva mer än en kort tid, som man längtat så mycket efter, som man planerat hela sitt liv efter, den saknaden och sorgen överträffar all annan för en förälder.